• Bli en Patreon

     

    Om du vill bidra lite extra och bli en patreon så möjliggör du för mig att avsätta mer av min tid till att skriva om innehållet i produkter på ekohyllan. Annars läser du min blogg fortsatt helt gratis. 

     

    Patreon är den största plattformen för frivilliga betalningar av saker till framför allt kreatörer av olika slag. Du väljer själv vilken summa du vill bidra med, exempelvis 1 dollar i månaden och uppåt och du kan när som helst ändra summa eller avsluta.

Ekobranschen spårar ur

Storindustrin komponerar innehållet

Hållbarhet är ett begrepp som alla numera pratar om. Samtidigt släpps fler och fler hudvårdsprodukter ut på marknaden med ett innehåll som består av industriellt raffinerade kemikalier. Begreppet hållbart är inte nödvändigtvis detsamma som begreppen naturligt och ekologiskt, men ett grönare tänk ger oss i alla fall fler möjligheter att tillverka fler hållbara produkter. Självklart är det bra! Men alldeles oavsett om ursprunget är potatis, vete, ris eller (som det många gånger är) industriellt avfall (som inte behöver komma från ekologisk odling) så tycker jag inte att dessa substitutkemikalier hör hemma i hudvårdsprodukter som marknadsförs som naturliga och ekologiska. För de är just substitut och inte äkta vara så att säga.

Gröna kemikalier - är de eko?

Storindustrins nya "gröna" kemikalier produceras på så sätt att man omvandlar naturliga grödor (eller avfall) till något som inte skulle ha funnits i naturen egentligen. Grödorna har först separerats i sina beståndsdelar och därefter förändras de till något helt annat med hjälp av olika industriella metoder. Således kan man konstatera att det färdiga materialet - de hållbara kemikalierna - helt enkelt inte längre är naturliga när de landar i hudvårdsprodukten. Och är de eko? De där hållbara kemikalierna är många gånger också patenterade och ger såklart industrin en nätt förtjänst. Emellertid använder man förnyelsebara råvaror - plantoljor istället för råolja och biomassa från jordbruksavfall och livsmedelsavfall vilket självfallet är bättre, men man kan också utgå ifrån industriellt producerad stärkelse eller glukos och i detta nyttja biotekniskt odlade mikroorganismer.

Raffinerade kemikalier som Decyl Glucoside, Sodium Stearate, Cocamidopropylbetain, Cetyl Palmitate, Sodium Cocoyl Glutamate, Glyceryl Caprylate, Cetearyl Glucoside, Citric Acid, Sorbitol, Xylitol, Xanthan gum eller Biosaccharide Gum samt hydrolyserade proteiner och peptider för att nämna några få, är mer regel än undantag i den där hudvårdsprodukten som återfinns på ekohyllan.

Vem ska bestämma vad som är ekologiskt?

En del inom ekobranschen menar att det är bra att fler "ekologiska" produkter hittar ut på hyllorna och att vi får en mer, vad man kallar för harmonierad ekomarknad. Och jag håller fullständigt med dem, men i detta tänker jag att varför i hela fridens namn ska certifieringsorgan, som samarbetar med kemikalieindustrin, få bestämma vad som ska få kallas ekologiskt och naturligt? Vilda västern skulle man kunna döpa det till, för det är ju faktiskt laglös mark och myndigheterna har därför inga riktlinjer att rätta sig efter. Själv anser jag att ekobranschen håller på att spåra ur eftersom det inte längre handlar om en odlingsmetod utan en storskalig industri.

Vi ser alltså en växande "eko"bransch som sätter sin tillit till storindustrin som producerar fler och fler kemikalier. Har vi inte tillräckligt med kemikalier redan? Vad certifieringsorganen faktiskt gör är att de bidrar till en ännu större kemikalieproduktion (om än en grön sådan). Varför inte istället ta tillvara det som är lite mer äkta? Varför inte istället eller åtminstone vid sidan av, skapa ett regelverk för produkter med ett mer äkta innehåll?

Låt mig gå några år bakåt i tiden, då ekologiskt var nytt och KRAV bildades. Man ville helt enkelt äta mat mat utan bekämpningsmedel och kemikalier. Men eftersom KRAV tillåter många olika tillsatser i maten och vi blir fler och fler som vill undvika dem, så för inte så längesedan bildades föreningen Äkta Vara. Det här tänket om att få slippa tillsatser, eller som i mitt fall "fusk"kemikalier, tycks tack och lov vara något som fler och fler faktiskt bryr sig om.

Vad är nackdelen med godkända "eko"kemikalier?

Så har vi då det som vi kallar för ekologiskt, men även certifierat ekologiskt (granskat och godkänt av ett certifieringsorgan). Många anser att certifieringsorganens krav är fullt tillräckliga. Jag gör det inte. Det som dock är bra med dem är att odlingen av spannmål och andra grödor sker utan syntetiska bekämpnings-, och gödningsmedel och att man kontrollerar så att arbetaren får en skälig lön samt att framställningen av godkända kemikalier sker under godkända förhållanden (certifieringsorganens egna regelverk).

Nackdelen är att man tycks anse det vara en nödvändigt att tillverka hud- och kroppsvårdsprodukter med en textur som ska kännas bekant, ja så som vi är vana att det ska kännas när vi smörjer in oss. Detta gör såklart att produkterna många gånger också innehåller en hel del vatten vilket i sin tur bidrar till att de måste konserveras och att man måste tillsätta förtjockningsmedel, emulgeringsmedel och stabiliseringsmedel - en hel del (onödiga) kemikalier som i mina ögon inte är riktigt eko eller riktigt naturliga.

Industriella produktionsprocesser som anses vara minimal bearbetning för den här kemikaliekategorin kan exempelvis vara hydrolys (delning av molekyler), hydrogenering (härdning av oljor), förestring och transesterifiering (sammanfogning av alkoholer (t ex glycerin, cetylalkohol eller fenoxialkohol) och syror (t ex fettsyra eller mjölksyra)).

Det är obekvämt med frågor

Jag har varit i kontakt med svenska företag vars ovillighet att lyfta på locket gränsar till tjurskallighet. Uppenbarligen verkar man inte alls vilja veta hur grödorna – majsen, vetet, sojabönan, potatisen eller kokosnöten – är odlade och sedermera bearbetade. Andra företag svarar att de inte har kunskap om detta och åter andra låter meddela att det är sekretessbelagd information och att de enda som behöver veta något är berörda myndigheter. Men som jag nämnde så finns det inga myndigheter som reglerar begreppen ekologiskt och naturligt.

Eftersom jag vill veta vad jag betalar för så har jag alltså kontaktat tillverkare, certifieringsorgan, kemikalieindustrin, myndigheter och återförsäljare. Detta är inget jag rekommenderar gemene man att göra om man inte är beredd på att kunna ta lite skit och våga ifrågasätta de svar man får. Själv har jag blivit väldigt konstigt bemött när jag har ifrågasatt och ställt bevisligen obekväma frågor. De flesta, särskilt lite större företag, har inte brytt sig om att svara, andra har blivit skärrade och frågat om jag arbetar som journalist, åter andra har inte riktigt förstått frågan och vissa gör direkta personpåhopp.

Vad får jag för pengarna?

Som återförsäljare av ekohudvård behöver man inte ha någon kunskap om hur innehållet tillverkas. Man behöver bara lita till vad certifieringsorganen informerar om. Som återförsäljare behöver man alltså inte känna till vilka kemikalier som används i produktionsprocessen eller om råvaran till dessa är ekologisk eller framtagen med hjälp diverse industriella raffineringsmetoder. Man behöver inte ha någon kunskap om vad INCI-namn är och inte heller var någonstans i världen tillverkaren gör sina råmaterialinköp (kosmetikaråvaror).

Tillverkaren å andra sidan behöver bara bedyra att produkterna är certifierade av ett visst certifieringsorgan så tycks saken vara ur världen. Man behöver inte heller redovisa för mig som konsument vilken tillverkningsmetod som använts vid framställning av en viss ingrediens. Så i princip vet jag alltså inte vad jag får för pengarna.

Med anledning av ovanstående synar jag innehållet i hudvårdsprodukter som marknadsförs som antingen naturliga eller ekologiska.

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar (c:a en tia) per månad.

Relaterat innehåll från bloggen