Tensider

Tensider som används i flytande tvål beskrivs ibland som ”vegetabiliska" eller som "sockertensider". Emellertid förtäljer dessa omskrivningar inte hela historien bakom produktionen. Strategin går ut på att övertyga mig om att tensiderna är naturliga. Beskrivningarna låter oss förstå att man har använt plantoljor istället för råolja. Och ordet socker leder ju till tankar om att fabrikören kanske varit och hämtat råvaran ur skafferiet. Kan det bli mycket mer naturligare än så? Av en händelse råkade jag på en tillverkare som beskriver tvättämnena i sin flytande tvål somKokos- och majsglukostvål”. Kokospalmer och majsfält låter ju verkligen bra, men i själva verket kan den här omskrivningen innehålla syntetiska tensider som Sodium Coco Sulfate, Lauryl Glucoside, Coco Glucoside. Kort beskrivning för dessa nedan.

Sodium Coco sulfate - Tensid som ibland beskrivs som en "Mild tensid från kokos". Enligt Cosmetics Info är ämnet saltet av en fettalkohol bundet till en sulfatgrupp - detta kallas för alkylsulfater. Att man beskriver den här tensiden som mild betyder inte att den där kokosnöten är ytterst lite bearbetad. Tvärtom. Först av allt måste man ju extrahera själva kokosoljan och därefter ska oljan raffineras så att fettsyrorna som finns i den frigörs. Emellertid måste man också omvandla dem till en fettalkohol . Den här fettalkoholen bearbetar man enligt CIR sedan med svavelsyra och så småningom neutraliseras den med kaustiksoda. En tillverkare beskriver ämnet såhär: "Till skillnad från natriumlaurylsulfat, tillverkas Sodium Coco-Sulfate utan avlägsnande av de fettsyror som har en högre molekylvikt" - alltså de fettsyror som kokosoljan är uppbyggd av. Man skulle kunna jämföra med hur produktionen för Sodium Lauryl Sulfate ser ut. Då utgår man från en enda fettsyra (laurinsyra), medans man i produktionen av Sodium Coco Sulfate använder flera av de olika fettsyrorna som kokosoljan innehåller. Så istället för att skriva ut oljans alla olika fettsyrenamn så kallas tensiden rätt och slätt för - Sodium Coco Sulfate. I slutändan är den där så naturliga råvaran vare sig naturlig eller ekologisk.

Lauryl Glucoside - Tensid som enligt EWG beskrivs som ett "socker-, och lipidbaserat ytaktivt ämne" (Eng. surfactant), eller som en hudvårdstillverkare väljer att formulera sig "Utvinns ur kokos och sockerbetor." Industrins beskrivning kan låta såhär: "från majs och naturliga oljor". Ja, nog kommer oljan från naturliga källor som kokos eller palm, men inte är det så att det handlar om någon kallpressad olja. Snarare lösningsmedelsextraherad. Oljan raffineras och en av dess fettsyror (laurinsyran) görs om till en fettalkohol (laurylalkohol) genom en process som enligt Shenet liknar härdning. Dessutom så får man ju inte glömma bort att även sockret måste tillverkas och ursprunget kan vara majs från stora plantager eller sockerbetor.

Coco Glucoside – Tensid som Enligt EWG produceras genom en kemisk reaktion mellan glukos och kokosoljebaserade ingredienser. Men enligt en tillverkare utgår man tydligen från torkad kokosnöt. Emellertid är det så att innan man ens kan påbörja produktionen av själva tensiden så måste man förstås tillverka glukos och det kan man till exempel göra genom att man låter enzymer dela upp stärkelse i sina beståndsdelar (hydrolysera). Ja, stärkelse som man naturligtvis först låter tillverka från majs, ris eller vete, kanske från någon stor plantage. Emellertid så är det så att man ju också måste extrahera kokosoljan, vilket kan göras med hjälp av olika lösningsmedel. Därefter bearbetas fettet till en fettalkohol, som sedan nyttjas tillsammans med glukos för att låta tillverka själva tensiden.

Tensider av glutaminsyra

Sodium Cocoyl Glutamate - Tensid med ursprung glutaminsyra och kokosolja. Enligt EWG är detta ett salt av Cocoylglutamat. Kokosnöten är en del av startmaterialet som när industrin haft den i sina händer är allt annat än naturlig. När oljan är extraherad är det dags för raffinering eftersom man ju vill åt själva fettsyran som ska användas vid tillverkningen av själva tensiden. Dessutom måste man ju också tillverka glutaminsyran och då används råmaterial som vete eller majs, men även andra vegetabiliska källor som sojabönor förekommer. Varifrån dessa spannmål kommer förtäljer inte historien, men odling sker troligtvis på större plantager. Inte nog med det, för i produktionen av glutaminsyror används Enligt Europeiska Kommissionen genmodifierade mikroorganismer och i CIR's rapport kan man läsa att "...sodium cocoyl glutamate may contain 4%-6% propylene glycol".

Hur som helst så handlar det inte om enbart glutaminsyran, utan saltet av den - på svenska säger man mononatriumglutamat. En tillverkad "produkt" som innehåller glutaminsyra som i sin tur har frigjorts från proteiner från ovan nämnda spannmål. Förutom glutaminsyra så består ämnet, som vi i dagligt tal kallar för glutamat, av natrium (sodium). Och vet du vad, det finns inget natrium i protein för protein är uppbyggt av en lång kedja av aminosyror. Truth in Labeling: förklarar ordet glutamat såhär: "Glutamat är glutaminsyra, till vilken en mineralmolekyl har tillfogats. (Forskare kallar denna mineralmolekyl för ett "salt".) Om mineralmolekylen är natrium (sodium), så blir glutaminsyran till natriumglutamat. Om mineralmolekylen är kalium (potassium), blir glutaminsyran till kaliumglutamat."

Det spelar således ingen roll att aminosyror finns i naturen och att de är viktiga för allt liv, för den här tensiden blir inte mer naturlig eller ekologisk för det. Att kokosnöten är naturlig har heller ingen relevans i sammanhanget.

Milda tensider

Cocamidopropyl Betaine är ett exempel på tensid som brukar beskrivas som mild. Men även om den är mildare än vad andra tensider är så är den fortfarande en mycket bearbetad kemikalie. Ofta använder man kokosolja vid framställning, men även genmodifierade mikroorganismer kan förekomma. Dessutom kan det vara så att den har rest runt halva jordklotet för att till slut hamna i en svensktillverkad produkt som marknadsförs som både naturlig och ekovänlig. Coco-glucoside, Sodium Cocoyl Glutamat är ytterligare två tensider som ofta beskrivs som milda. Se ovan.

Cocamidopropyl Betaine - Det började med en kokosnöt och slutade med något helt annat. Kokosoljan extraheras och raffineras (hydrolyseras) så att man får fram fettsyran (laurinsyra). Enligt HERA låter man fettsyran reagera med en svåruttalad kemikalie - dimethylaminopropylamine, och därefter låter reagera med klorättiksyra. Den svåruttalade petrokemikalien ovan måste såklart också tillverkas och för att få fram den använder man andra petrokemikalier som dimetylamin och akrylnitril (Källa: PubChem) Väldigt många kemikalieturer senare har man en substans som kallas för Cocamidopropyl Betain. Ämnet kan enligt EWG innehålla föroreningar som exempelvis 3-dimetylaminopropylamin. Förvånansvärt nog marknadsförs denna tensid ibland med frasen ”utvunnet ur kokos” eller helt enkelt bara som ”mild".

Sockertensider

Decyl Glucoside - Tensid som ofta lite förenklat beskrivs som ”Sockertensid”. Låter väl naturligt? Nej, det handlar förstås inte om en naturlig kemikalie även om man också beskriver den som en "tensid av vegetabiliskt ursprung" eller helt enkelt som om att den är "från majs och kokosfett". Jovisst börjar det med den där kokosnöten eller palmråvaran och den så naturliga majsen. Det som emellertid inte skrivs ut på etiketten är att kokosoljan extraheras (troligtvis med lösningsmedel), manipuleras till en fettalkohol i en process som enligt Shenet liknar härdning. Därefter låter man fettalkoholen reagera med glukos (druvsocker) som tillverkas utifrån majs-, eller vetestärkelse. Hydrolysering kallas processen för att få fram glukosen, vilket innebär att man använder enzymer eller syra för att raffinera stärkelsen, som även den har producerats industriellt. Coco-glucoside och Lauryl Glucoside som beskrivs ovan är ytterligare två "sockertensider". 

Citat om sockertensider från Shenet”Tensidtillverkarna säljer torra pulver till grossisterna, som späder med vatten och säljer till importörerna, som säljer "40 % tvättaktiva ämnen" till tillverkarna, som späder med mer än dubbla mängden vatten och säljer som flytande tvål till konsumenterna.

”Sulfater” – (eller svavelsyraestrar)

Ammonium Lauryl Sulfate - Naturligtvis är ämnets ursprung en vegetabilisk olja, oftast kokosolja. Nåväl, man börjar förstås med att extrahera oljan, troligtvis med något lösningsmedel, varpå den ju också måste raffineras eftersom man annars inte kommer åt den där fettsyran, som sedan ska bli till en fettalkohol. Först då har man fått fram en råvara som man kan bearbeta med klorsvavelsyra. Därnäst neutraliserar man ämnet med ammoniak och tensiden är färdig (Källa: PubChem). Kemikalier som processas med petrokemikalier är ju allt annat än naturliga och ekologiska.

Sodium Lauryl Sulfate - Det enda som skiljer denna kemikalie från ovanstående är att man i slutfasen neutraliserar ämnet med kaustiksoda (sodium hydroxide). (Källa: Toxnet)

"Laureth Sulphate" (Ammonium Laureth Sulphate och Sodium Laureth Sulphate) - Det enda som skiljer dessa kemikalier från ovanstående är etoxyleringen av ämnet, innan den slutliga neutraliseringen. Det betyder att man behandlar fettalkoholen, som för väldigt längesedan var en kokosnöt, med etenoxid (ethylene oxide) - som i sin tur framställs ur petrokemikalien eten som produceras med varierande metoder (Källa: Toxnet). En sådan metod är till exempel krackning, vilket är en förädlingsprocess inom petroleumindustrin. Att man har använt "ethylene oxide" kan man se på själva ordet "Laureth". Dessa två kemikalier har alltså genomgått en extra manipuleringsprocess för att bli till det de är och anledningen är att man vill minska risken för hudirritation. Enligt EWG kan dessa kemikalier innehålla orenheter som 1,4-Dioxan. 1999 klassificerade International Agency for Research on Cancer (IARC) 1,4-dioxan som möjligen cancerogent för människor. 2003 gjorde Environmental Protection Agency (EPA) detsamma. Man skulle kunna säga att ju fler kemikalier man använder, ju fler kemikalier måste man använda.

MIPA Laureth Sulphate - Samma tillverkningsprocess som ovanstående. Enda skillnaden är att ämnet neutraliseras med en svåruttalad kemikalie - monoisopropanolamin. Produktionsprocessen av isopropanolaminer involverar enligt DOW en reaktion mellan propylenoxid och ammoniak, som båda är petrokemikalier. I Sverige säljs MIPA Laureth Sulphate med tillsatt cocamidopropyl betain, som även det måste tillverkas (se förklaring ovan). Det här gör man för att göra tensiden mildare. Återigen, man tillsätter kemikalier för att man använder kemikalier.

Nya tensider

2015 skrevs det på nyhetskanalen Cosmetics Design att efterfrågan på naturliga tensider ökar och speciellt önskar marknaden se milda och miljömässigt hållbara sådana. Man rapporterade också samma år att kemikaliejätten BASF har skapat en ny tensid - en algbetain, som ett alternativ till tensiden amidopropylbetain. Råvaran, en olja med ursprung mikroalger, skaffar de hos bioteknikföretaget Solazyme, som hänvisar till en jäsningsprocess (fermentering) av sockerrör, vilka bearbetas av det stora jordbruksföretaget Bunge. Man nämner även att industrin har utvecklat tensider med ursprung sojabönolja. Det här handlar ju naturligtvis inte om några småskaligt närproducerade kemikalier och inte heller om något som är ekologiskt eller naturligt.

Industrin och certifieringsorgan

Certifieringsorgan godkänner många olika tensider. En av anledningarna till att Ecocert är så populärt verkar enligt Cosmetic Business vara att de godkänner fler tensider. Man menar att det är bra för produkteffektiviteten eftersom man som fabrikör då inte behöver avvika från riktlinjerna. Själv tycker jag att det är bedrövligt att så många av dagens så kallat ekologiska hygienprodukter innehåller kemikalier som är så bearbetade att den från början så naturliga grödan är helt oigenkännlig. Och eftersom vi konsumenter inte är tillräckligt insatta i de komplicerade industriella tillverkningsmetoderna kan man som produkttillverkare fortsätta sälja sin tensidsoppa under benämningen tvål. I min värld är det av noll betydelse att de där snygga förpackningar är gjorda av senaste gröna material, när innehållet i sig självt inte lever upp till vad som står tryckt på etiketten.

Exempel på ekogodkända tensider

  • Decyl Glucoside
  • Cocamidopropyl betaine
  • Sodium Cocoyl Glutamate
  • Coco-glucoside
  • Sucrose cocoate
  • Sodium coco-sulfate
  • Lauryl Glucoside
  • Ammonium Lauryl Sulfate

Miljö och tensidproduktion

Som sagt så ekocertifierar Ecocert även tensider. Ett exempel är EcoSense-serien från DOW som är så kallat sockertensider. Ett annat exempel är BASF's Texapon Easy som också är sockertensider. Efterfrågan på mer hållbara tensider från både kokosolja och palmolja fortsätter att öka, Därför är BASF inte heller sena att följa trenden med RSPO-certifierad palmolja. Frågan är bara hur pass hållbara och djurvänliga dessa tensider är? Kokosoljetensider verkar inte heller vara försvarbara enligt Ethical Consumer eftersom träden ofta växer i monokulturer, vilket kan vara skadligt för miljön.

Tyvärr göder vi våra vattendrag med tensider och enligt Kemikalieinspektionen är tensider på grund av sin funktion nästan alltid giftiga för vattenlevande organismer. Dessutom används de i stora mängder. I Läkemedelsverkets rapport (2004) dras slutsatsen att det finns risk för negativa miljöeffekter och det saknas data om vad som händer med till exempel Cocamidopropyl Betaine vid rening av avloppsvatten.

Enligt HERA (Human and Environmental Risk Assessment) producerades det 2002, enbart i Västeuropa 59 000 ton. 50 % av vad som produceras används i kosmetiska produkter och den andra halvan i hushållsprodukter. För fyra år sedan skrev man i en artikel från Special Chem att tack vare ny teknik så kan man producera nya innovativa tensider - varje dag. Problemet är att de varken är naturliga eller ekologiska och som sagt så krävs det fler procedurer än vid tvåltillverkning innan de ingående kemikalierna blir till en tensid. Därför tycker jag att det är på tiden att vi sticker hål på de "naturliga" och "ekologiska" tvål-, och schampobubblorna.

Relaterat innehåll från bloggen