Ekobranschen spårar ur

Storindustrin komponerar innehållet

Med tanke på att kriterierna för ekologiska produkter så som mat och hudvårdsprodukter ser olika ut, så kan det vara en bra idé att fundera över om begreppet ekologiskt håller på att förlora en del av sin egentliga betydelse. Själv anser jag att ekobranschen håller på att spåra ur eftersom det inte längre handlar om en odlingsmetod utan en storskalig industri.

Ordet hållbarhet är på modet och samtidigt släpps fler och fler, så kallat innovativa hudvårdsprodukter ut på marknaden. Emellertid är något som betraktas som hållbart inte nödvändigtvis detsamma som att något är naturligt eller ekologiskt. Ett grönare tänk ger oss dock fler möjligheter att tillverka fler hållbara produkter. Självklart är det bra, men tyvärr är det så att hållbara kemikalier oftast är synonyma med raffinerade sådana. Alldeles oavsett om ursprunget är potatis, vete eller ris så tycker jag inte att dessa substitutkemikalier hör hemma i hudvårdsprodukter som marknadsförs som naturliga, än mindre ekologiska sådana. En naturlig eller ekologisk substans kan nämligen inte, om man ser till ordens egentliga betydelse, tillverkas med hjälp av de nya raffineringsmetoder som storindustrin nu satsar på.

Gröna kemikalier - inte eko

Storindustrins nya "gröna" kemikalier produceras på så sätt att man omvandlar naturliga grödor och växter till något som inte skulle ha funnits i naturen egentligen. Man separerar grödorna till sina beståndsdelar och förändrar dem till oigenkännlighet med hjälp av olika industriella metoder. Således kan man konstatera att det färdiga materialet - de hållbara kemikalierna - helt enkelt inte längre är naturliga, än mindre ekologiska, när de landar i hudvårdsprodukten. Det handlar istället mer om den förtjänst som dessa, oftast patenterade, kemikalier inbringar för industrin. Emellertid använder man förnyelsebara råvaror - plantoljor istället för råolja och det är självfallet bättre, men dessvärre kan oljan komma från stora plantager. Några exempel på råmaterial kan vara majs, sojabönor, bomull, ris, vete eller palm.

Raffinerade kemikalier som Decyl Glucoside, Phenoxyethanol, Cocamidopropylbetain, Ethylhexylglycerine, Sodium Cocoyl Glutamate, Glyceryl Caprylate, Cetearyl Glucoside, för att nämna några få, är mer regel än undantag i den där hudvårdsprodukten som återfinns på ekohyllan.

Vem ska bestämma vad som är ekologiskt?

En del inom ekobranschen menar att det är bra att fler "ekologiska" produkter hittar ut på hyllorna och att vi får en mer, vad man kallar för harmonierad ekomarknad. Men då tänker jag att varför i hela fridens namn ska certifieringsorgan, som samarbetar med kemikalieindustrin, få bestämma vad som ska få kallas ekologiskt och naturligt? Vilda västern skulle man kunna döpa det till, för det är ju faktiskt laglös mark och myndigheterna har därför inga riktlinjer att rätta sig efter.

Vi ser alltså en växande "eko"bransch som sätter sin tillit till storindustrin som producerar fler och fler kemikalier. Har vi inte tillräckligt med kemikalier redan? Vad certifieringsorganen faktiskt gör är att de bidrar till en ännu större kemikalieproduktion och jag tycker därför att branschen som sådan börjar spåra ur. Man bidrar ju faktiskt till att begreppet ekologiskt urholkas. Varför inte istället ta tillvara det som är äkta?

Låt mig gå några år bakåt i tiden, då ekologiskt var nytt och KRAV bildades. Man ville helt enkelt äta mat utan kemikalier. Men eftersom KRAV tillåter många olika tillsatser i maten och vi blir fler och fler som vill undvika dem, så för inte så längesedan bildades föreningen Äkta Vara. Det här tänket om att få slippa tillsatser, eller som i mitt fall fuskkemikalier, tycks tack och lov vara något som fler och fler faktiskt bryr sig om.

Vad är nackdelen med godkända "eko"kemikalier?

Så har vi då det som vi kallar för ekologiskt och sådant som är granskat och godkänt av ett certifieringsorgan, vilket vi då kallar för certifierat ekologiskt. Många anser att certifieringsorganens krav är fullt tillräckliga. Jag gör det inte. Det som dock är bra med dem är att odlingen av spannmål och andra grödor sker utan syntetiska bekämpnings-, och gödningsmedel och att man kontrollerar så att arbetaren får en skälig lön samt att framställningen av godkända kemikalier sker under godkända förhållanden (certifieringsorganens egna regelverk).

Nackdelen är att man anser det vara en nödvändighet att tillverka hud- och kroppsvårdsprodukter med lång hållbarhet och en hel del vatten för att texturen ska kännas bekant, ja så som vi är vana att det ska kännas när vi smörjer in oss. Dessa två faktorer bidrar till en hel del (onödiga) kemikalier som i mina ögon inte är riktigt eko eller riktigt naturliga.

Industriella produktionsprocesser som anses vara minimal bearbetning för den här kemikaliekategorin kan exempelvis vara hydrolys (delning av molekyler), hydrogenering (härdning av oljor), förestring och transesterifiering (sammanfogning av alkoholer (t ex glycerin, cetylalkohol eller fenoxialkohol) och syror (t ex fettsyra eller mjölksyra)). De sistnämnda är sådana ämnen som först måste tillverkas innan man kan sammanfoga dem.

Det är obekvämt med frågor

Jag har varit i kontakt med svenska företag vars ovillighet att lyfta på locket gränsar till tjurskallighet. Uppenbarligen verkar man inte alls vilja veta hur grödorna – majsen, vetet, sojabönan, potatisen eller kokosnöten – är odlade och sedermera bearbetade. Andra företag svarar att de inte har kunskap om detta och åter andra låter meddela att det är sekretessbelagd information och att de enda som behöver veta något är berörda myndigheter. Men som jag nämnde så finns det inga myndigheter som reglerar begreppen ekologiskt och naturligt.

Eftersom att jag vill veta vad jag betalar för så har jag alltså kontaktat tillverkare, certifieringsorgan, kemikalieindustrin, myndigheter och återförsäljare. Detta är inget jag rekommenderar gemene man att göra om man inte är beredd på att kunna ta lite skit och våga ifrågasätta de svar man får. Själv har jag blivit väldigt konstigt bemött när jag har ifrågasatt och ställt bevisligen obekväma frågor. De flesta, särskilt lite större företag, har inte brytt sig om att svara, andra har blivit skärrade och frågat om jag arbetar som journalist, andra har inte riktigt förstått frågan och vissa gör direkta personpåhopp.

Vad får du för pengarna?

Som återförsäljare av ekohudvård behöver man inte ha någon kunskap om hur innehållet tillverkas. Man behöver bara lita till vad certifieringsorganen påstår. Som återförsäljare behöver man alltså inte känna till vilka kemikalier som används eller om råvaran till dessa är ekologisk eller framtagen med hjälp diverse industriella raffineringsmetoder. Man behöver inte ha någon kunskap om vad INCI-namn är och inte heller var någonstans i världen tillverkaren gör sina råmaterialinköp. Alltså spårbarhet – från frö – till planta – till färdig kemikalie – till produkt på ekohyllan.

Tillverkaren å andra sidan behöver bara bedyra att produkterna är certifierade av ett visst certifieringsorgan så tycks saken vara ur världen. Man behöver inte heller redovisa för mig som konsument vilken tillverkningsmetod som använts vid framställning av en viss ingrediens.

Så i princip vet jag alltså inte vad jag får för pengarna. Med anledning av detta synar jag innehållet i hudvårdsprodukter som marknadsförs som antingen naturliga eller ekologiska. Allt eftersom lägger jag upp detta under fliken granskade produkter. Jag vill göra det enkelt för oss medvetna konsumenter att hitta hudvårdsprodukter som bättre matchar begreppen ekologiskt och naturligt - sådana med ett mer äkta innehåll. Just därför har jag skapat appen RekoKollen.

Annons

Relaterat innehåll från bloggen